Eftervalsanalys för Piratpartiet 2014

VAD VAR DET VI SA?

Valrörelsen: Vad som borde gjorts, och göras, istället

Det har knorrats på sina ställen (vi har ögon och öron överallt) över blogginlägget som publicerades tidigare idag. Det här med att piratpartister kan göra saker som inte står i valplanen verkar vara en kontroversiell ståndpunkt. Låt oss därför titta på några av de saker partiet kunnat, och fortfarande kan, göra utan att planera stora events eller spendera en massa pengar.

Det som verkar ligga närmast till hands är blogginlägg. Var ideella aktivister väljer att lägga sitt engagemang är förstås inget man kan styra över hur som helst, men partiet har faktiskt folk som jobbar heltid med politik efter att ha fått förtroende av medlemsmötet. Dels har vi två europaparlamentariker, även om man får ha viss förståelse för att de kanske föredrar att blogga om de frågor de faktiskt jobbar med i parlamentet. Framförallt har vi en heltidsanställd partiledare som uppenbarligen lägger mycket tid på att blogga. Att flytta ett par bloggtimmar i veckan från kärnfrågepotten till breddningspotten hade kunnat göra mycket för att generera intresse för vad partiet tycker – om inte annat kanske fler av våra aktivister skulle ha bättre koll på vilken politik de förväntas driva.

Och nej, att då och då skriva om ”vi har breddat oss klicka på dessa länkar för att läsa mer hejdå” räknas inte. Det ska vara inlägg om faktiska åsikter partiet har. Hur ser Anna Trobergs blogg ut idag? Högst upp på hemsidan finns en flik som heter ”politik.” Den har fem kategorier: Integritet, Kulturpolitik, Kunskap, Mångfald, samt Samtal på och utanför nätet. Inte mycket till breddning där, alltså.

Låt oss dock inte lägga allt ansvar på partiledaren, Anna Troberg är trots allt bara en person, utan se vad andra höga funktionärer kan göra. Vi kanske inte kan tvinga folk att blogga, men däremot har man om man sitter väldigt högt upp i ett parti ett visst ansvar när det kommer till att skriva debattartiklar, eftersom det är något lägre aktivister inte kan göra. Utan en fancy titel lär man nämligen ha svårt att få debattartiklar publicerade, och de enda med titlar fancy nog att bli publicerade är folk i partiledningen och, beroende på kontext, styrelsen. En debattartikel kräver mer jobb än ett blogginlägg, men vill man sitta på makten är det inte för mycket begärt att man skriver under texter med partiets politik någon gång ibland. Vill man inte skriva själv kan man ju bara be någon annan spökskriva.

Sedan har vi Piratpartiets hemsida. Att skapa ny design eller layout är förstås något som tar lång tid, mycket arbete, och sannolikt inte är gratis, så vi kommer inte gnälla på estetiken. När man ser innehålet är det däremot svårt att veta om man ska skratta eller gråta. Vem tyckte det var en bra idé att minst 50% av alla inlägg som publiceras på förstasidan ska handla om mötesformalia och lokala sammanträden? Varför har farsen tillåtits fortgå i flera år? Skulle någon komma in på hemsidan utan att få panik av all lokalavdelningsspam och faktiskt våga navigera sig fram till sidor som handlar om politik möts de av ett val: Antingen läser man korta texter i valmanifestet eller ”Piratpartiet på fem minuter,” eller så sätter man sig ner med de långa partiprogramstexterna som egentligen bara är till för ideologiska djupdykare.

Vill man bara veta vad PP tycker i några enskilda sakfrågor kan man navigera in på ”Vår politik A-Ö,” vilket vid första anblick verkar som ett smidigt sätt att presentera partiets bredare politik för nyfikna väljare, men som sedan visar sig vara klumpigt skrivna, obegripligt kategoriserade, och, värst av allt, fruktansvärt inkompletta. Här hittar man på sin höjd hälften av den politik PP antagit, och det mesta handlar om eller tangerar partiets gamla kärnfrågor. Jobbfrågan, den enskilt hetaste frågan bland väljarna i förra riksdagsvalet som förmodligen är lika tung nu, berörs knappt. Vill man veta hur Piratpartiet vill minska arbetslösheten (med utbildningssatsningar, för den som undrar) är man shit out of luck, för rubriken ”arbetsmarknadspolitik” existerar inte. För att vara tydlig: Folk som söker sig till oss och själva vill ta reda på vad vi tycker kommer i många fall inte kunna hitta någon relevant information på vår egen hemsida. Ingår den här sortens kommunikativa försummelse också i den allsmäktiga valplanen?

Förutom dessa ganska enkla förändringar finns dock ett ännu lättare sätt att synliggöra breddningen för väljarna: Sociala medier. På Facebook har Piratpartiet över 80 000 gillamarkeringar – fler än de andra svenska EUP-partierna tillsammans. Ja, Facebook vill ha pröjs för att man ska nå ut till alla följare, men vad kostar det, en hundring? Vi pratar alltså om att, med en kopypejstad länk, en två meningar lång kommentar, och några musklick exponera ny piratpolitik för åttio tusen människor. Fattar ni hur många det är? Piratpartiet har alltså en direktlänk till en tredjedel av våra tidigare väljare, förmågan att skicka information om vår nya politik rakt in i den sociala feed de kollar varje dag,  och vi har helt struntat i den. What. The Fuck.

Alla dessa problem borde ha åtgärdats för länge sedan, som senast efter höstmötet förra året, men det är bara delvis för sent. Kanske, med lite slit och mycket tur, kan Piratpartiet vända den vikande opinionen och nå brett medialt genomslag. Vilket annat parti som helst lär ha varit dödsdömt vid det här laget, men PP klarade förra EU-valet med extremt kort startbana och kan förhoppningsvis upprepa samma bragd denna gång. Vårt förslag är därför detta: Utropa en IT-politikfri månad. Aktivisterna på lokal nivå får förstås göra vad de vill, men partiet centralt borde satsa på att synliggöra Piratpartiets nya politik innan EU-valrörelsen på allvar sparkar igång i början på april. Ägna fyra veckor åt att bara prata ny politik, utan undantag. Strunta i vad Snowden säger eller Manning råkar ut för, ignorera The Pirate Bay, ja, våga vägra allt vad IT-politik heter. Blogga om jobben, skriv debattartiklar om studiebidragen, twittra om bostadskrisen, debattera om försvaret, och använd för gudars skull partiets Facebook-sida.

Annons

Hur man saboterar en valrörelse

På Supervalbloggen läser vi den mest kärnfulla sammanfattningen av Piratpartiets kommunikationsproblem vi hittils sett.

”(Honestly though. Vad står de för? Nedladdning av den senaste Captain America-filmen? Tänker att detta är ett parti som till fullo utnyttjar laddningen i ordet ‘pirat’ för att framstå som ca 500 ggr sexigare än de är.)”

Här ser vi resultatet av tre års breddningsarbete: En ironiserande fråga om vad vi ens vill förutom att fildela, med ett svar som uppenbarligen förväntas vara så ointressant att hela frågeställningen sopas in i en liten parentes man snabbt kan lämna bakom utan vidare reflektion. Partiet har breddat sig, men ingen känner till det. Varför då?

Kanske för att vi inte berättat om breddningen för någon. Ja, i politiken måste man faktiskt tala om för väljarna vad man sysslar med, inte bara skriva ett blogginlägg där man länkar till ett protokoll. Och nej, den åsiktsbefriade affisch-kampanjen från förra hösten räknas inte. Affischerna må ha sett proffsigare ut än partiets tidigare alster, men de bidrar inte till att uppmärksamma breddningen.

”Men valplanen!” hör jag någon samvetsgrann ledningsfunktionär förkunna. ”Den säger ju åt oss att göra så här!” Ja, men varför skrev ni en så jävla dålig valplan för då? Och försök inte skylla på medlemsmötet. När socialen tvångsomhändertar dina barn för att du gett dem diabetes kan du inte skylla på att de ville ha vaniljsås med strössell till frukost varje dag. Visst, den bortglömda breddningen är ett systemfel som även drabbat resten av organisationen, för att inte nämna Ung Pirat (på Piratpartiets hemsida finns det i alla fall texter som handlar om breddningen, även om de är inkompletta, omöjliga att leta bland, och pinsamt dåligt författade. På Ung Pirats hemsida finns överhuvudtaget ingen information som tyder på att förbundet breddat sig). En stor del av skulden ligger dock på det toppskikt i partiet, dvs inte bara ledningen som formell institution utan även andra centrala funktionärer, som systematiskt undanhållit partiets politik från väljarna.

Ta en titt på Piratpartiets förstasida. Bläddra nu tillbaka några sidor. Om du mentalt lyckas sålla bort den outsinliga ström av irrelevant lokalföreningsspam som av oklar anledning belamrar partiets hemsida återstår de politiska nyheterna – publicerade debattartiklar, pressmeddelanden, högprofilerade blogginlägg, osv. Vad handlar dessa om? Fildelning, övervakning, internet. Om och om igen. Sedan förra sommaren har det, på sin höjd, publicerats ett halvdussin inlägg som inte handlar om partiets kärnpolitik, och då måste man ändå vara så generös att man inte räknar biblioteksområdet som en del av den kärnan.

Man har helt enkelt inte gjort något för att visa upp partiets breddade åsikter. Man kan förstås inte detaljstyra vilka ämnen lokala aktivister skriver insändare om, men en heltidsarvoderad partiledare borde rimligtvis haft tid att skriva någonting om partiets nya åsikter de senaste sex månaderna. Arbetslösheten och bostadskrisen är till exempel två heta områden, med stor relevans för PPs målgrupp, som partiet skaffat sig lite åsikter i. Har man gett sig in i den debatten? NOPE. Istället ska hela den långa breddningsprocessen reduceras till irrelevant skit som biblioteksersättningen, obskyra förändringar i Personuppgiftslagen eller, Gud bevare oss, smarta elmätare. Newsflash: Ingen bryr sig om biblioteksersättningen, PUL, eller smarta elmätare.

Sedan åtminstone vårmötet 2013 har PP haft chansen att synas på fler arenor genom att försöka komma med synpunkter och åsikter i debatter vi tidigare saknat åsikter i, men detta har man struntat i. För att tydliggöra: Det handlar inte om att anordna stora och dyra flygbladskampanjer eller detaljstyra aktivister, men att de som jobbar heltid med att representera Piratpartiet (eller Ung Pirat för den delen) utåt emellanåt tar sig tid att tala om för folk vad deras parti har för åsikter är faktiskt inte för mycket begärt.

Nu står vi iställlet där, i slutet av februari, och konstaterar att det snart drar ihop sig för den där intensiva EU-valrörelsen där allt tydligen ska handla om kärnfrågorna, eftersom man fått för sig att en halvårsgammal Snowden-skandal ska leverera samma bärkraft som en TPB-dom några veckor innan valdagen. Först var breddningen inte viktig nog att driva för att det inte var valrörelse, och nu är den inte viktig nog att driva för att det är valrörelse. Maken till sätt att sjabbla bort sina största styrkor får man leta efter. Piratpartiet och Ung Pirats sätt att försöka vinna EU-valet är ett jävla skämt. Vare sig det beror på inkompetens eller illvilja kan det inte karaktäriseras som något annat än ett massivt sabotage.

Piratpartiets opinionssiffror är dubbelplusbra

I Piratpartiets Facebookgrupp och på andra ställen läser vi hur diverse ledningsmedlemmar, partitoppar, och löst folk kommenterar en opinionsmätning som ger Piratpartiet katastrofsiffror inför EU-valet. I samtliga fall är länkarna till undersökningen omgärdade med propagandaspråk om hur fantastiskt allt är och hur det här egentligen är jättebra nyheter. Hos Anna Troberg läser vi att allt egentligen på grund av diverse faktorer, ingen av vilka är ”något ännu explosivare än TPB-rättegången är på väg att brisera i media,” har jättestort folkligt stöd och alla omedelbart borde sluta tänka på hur den enda empiriska indikator vi har tyder på att PP snart måste börja dubblera sitt väljarstöd varje månad för att kunna försäkra sig om två mandat i valet. Istället för de empiriska siffror som forskare observerat ska vi tydligen se till de teoretiska siffror partiledningen rationaliserat.

Ursäkta att vi regnar på er parad, Piratpartiet, men kan ni snälla, för en gångs skull, avlägsna ert huvud från er egen röv? Det börjar bli ganska tröttsamt att se hur negativ information alltid kantas av ursäkter och bortförklaringar, hur varje medial vändning kan förvandlas till en anledning att fira. Det är inte för mycket begärt att vilja se ledningen för ett parti med europaparlamentsanspråk mana sin organisation till ödmjukhet och eftertänksamhet då och då. Det vore uppfriskande om empiriska data sågs som verktyg för att utvärdera partiets prestationer och inte som en ursäkt för att berätta hur det trots alla tecken på motsatsen inte finns några problem. Gladare skulle man bli om folk i partiet emellanåt faktiskt vågade utvärdera verksamheten överhuvudtaget. Världen består faktiskt inte bara av goda nyheter.

Nu har visserligen partifunktionärerna rätt när de påpekar att Piratpartiet har vissa fördelar denna valrörelse jämfört med förra. Budgeten är större, den interna sammanhållningen starkare, och den organisatoriska beredskapen högre. Därtill skall vi tydligen få se diverse nya kampanjinitiativ, valmanifest osv,  lanseras de närmsta dagarna. Detta förklarar dock inte partiets ängsliga sätt att med konstgjorda leenden frenetiskt bedyra att det inte finns några problem. Tvärt om vore det rimligare att en välförberedd partiledning var mer villig att erkänna och lyfta upp problem, eftersom det skulle innebära en möjlighet att marknadsföra de verktyg man skapat för att lösa dem. Om Piratpartiets funktionärer haft lika mycket koll på läget som de påstår hade de tagit dåliga nyheter med ro, försökt se till så att alla partikollegor var medvetna om vilken contingency plan partiet förberett sedan tidigare, och kanske rent av funderat på hur man ska förebygga problemet bättre i framtiden. Istället beter sig alla som om klämkäcka twitterstatusar skulle ändra det faktum 1.3% väljarstöd till Europaparlamentet är jävligt lite.

Passagerarplan är utrustade med redundanta motorer. När en av dem går sönder konstaterar piloten att det är dåliga nyheter, men att flygplansingenjörerna var beredda på situationen sedan tidigare och därför sett till att planet kan fortsätta flyga. Han plockar inte upp mikrofonen och säger ”Mina damer och herrar, det är med stor glädje jag kan meddela att en av våra motorer havererat. Den reducerade bärkraften och den ökade påfrestningen på den andra motorn innebär i själva verket en fantastisk möjlighet som tar oss närmare vårt mål med att uppnå en säker landning.” En pilot skulle inte säga så. Om han inte var piratpartist.

Piratpartiets Facebookdiskussioner: En Antologi

Om du är aktiv i Piratpartiet känner du nog till att en stor del av partiet brukar hänga på Facebook, och om du har Facebook känner du nog till att Piratpartiet har en grupp för interna diskussioner i allmänhet. Om du någon gång kikat in i gruppen har du nog märkt att tempot brukar vara högt och tongångarna högre, vilket kan vara lite avskräckande för vissa medlemmar. Alternativt kanske du helt enkelt inte haft tid att titta till gruppen överhuvudtaget. För dig som av en eller annan anledning inte följt diskussionerna i Piratpartiets Facebook-grupp har Skäggklustret gjort en sammanställning av alla trådar som någonsin postats i gruppen. Håll till godo!

”Jag har fått en text/nyhet om Piratpartiet publicerad i prasselmedia!”

”Bra gjort!”

”Synd att du inte tog upp legalisering av cannabis. Det hade blivit bättre om du tagit upp legalisering av cannabis”

”Bra skrivet, synd att texten inte korrlästes bara.”

”Nu tycker jag vi tar och ändrar vår attityd, hörni. När någon jobbat gratis åt parti ska vi ge beröm!”

”Vadå, får man inte ge lite konstruktiv kritik? Det här partiet är alldeles för dåligt på att synas. Vill vi ändra på det måste ni börja skriva bättre debattartiklar, och med bättre menar jag legalisera cannabis”

”Vi kanske inte behöver ha den här diskussionen i varje tråd…?”

”Det här hade aldrig behövt hända om alla andra bara lyssnat på mig och flyttat över all kommunikation till aktivistforumet som ingen använder! Fyfan för partiledningen alltså!”

”Jag tycker det är helt oacceptabelt att feminister får publicera texter i Piratpartiets namn. Som man känner jag mig sårad och kränkt.”

”I aktivistforumet hade det inte funnits några feminister!”

”Nu får ni allt ta och börja hålla er till ämnet, hörni. Och var positiva!”

”Maktmissbruk! Von Oben-perspektiv! Censur! Censur!”

”Hörrni grabbar! Cannabis, det kan man ju legalisera! Alla som inte vill legalisera cannabis är dumma i huvudet.”

”Men jag har ju sagt att vi inte ska diskutera drogpolitik i den här tråden!”

”Varför vill du inte legalisera cannabis? Jag får ju ALDRIG prata om att legalisera cannabis.”

”Det är de jävla feministerna i partiledningens fel.”

”Ja, det här hade aldrig hänt i aktivistforumet.”

”Skulle vi inte prata om min text? =(”

”Problemet är att feministstyrelsen inte har någon kampanjplan. De måste ju ta fram en kampanjplan. Jag tänker inte berätta hur den borde se ut, men de ska ta fram en kampanjplan som jag gillar, så att vi sedan kan genomföra den tillsammans. Och med ”vi tillsammans” menar jag ‘alla andra, åt mig.’ Varför gör aldrig ledningen och styrelsen något?”

”Nu får ni faktiskt ta och skärpa er, hörni. Hur skulle det vara om ni bidrog lite istället för att bara gnälla på andra?”

”Nej fyfan alltså, ni vet inte hur mycket jag gör åt partiet! Till skillnad från er, som aldrig gör min kampanjplan åt mig för att ni bara måste censurera mig hela tiden!”

”Ja, nu tycker jag ni försöker tysta oss genom att glida från ämnet. Det vi skulle prata om var ju faktiskt hur partiledningen måste ta fram en kampanjplan för att legalisera cannabis.”

”Dom kan få göra det i mitt aktivistforum!”

”Ja, fyfan för feminismen alltså.”

Kvantifierbar demokrati

I Staten kritiserar Platon demokratin starkt. Han påpekar flera, enligt honom, negativa konsekvenser av ett demokratiskt statsskick. En av dessa, menar han, är att ”gubbar” försöker efterlikna de unga, för att inte framstå som ”obehagliga och despotiska”. Skäggklustret är benäget att hålla med – en av de största nackdelarna med demokrati är ju helt klart att det leder till färre obehagliga gubbar.

Med detta som utgångspunkt, kan demokratiseringsnivån i en stat kvantifieras genom att mäta antalet obehagliga, despotiska gubbar per capita. Höga värden innebär låg grad av demokratisering, och värdet noll innebär total demokrati. Genom att applicera samma resonemang, kan man även mäta demokratiseringsnivån i organisationer, såsom Piratpartiet. Inte bara mäta dock, utan även påverka; Kunde några despotiska, obehagliga gubbar identifieras, kunde ju demokratiseringen öka genom att organisationen gjorde sig av med dem.

Vi är anonyma av en anledning

Patrik ”Sikevux” Greco skriver på sin blogg att han startat en ”Anti-Cluster Task Force”. Först på hitlistan har han oss, och sedan Framtidsklustret. Han verkar tycka att kluster, särskilt anonyma sådana, utgör någon form av hot mot partiet. Vi kan inte tala för någon annan, men vad Skäggklustret beträffar vill vi klargöra några saker beträffande vår anonymitet.

Till att börja med är vi inte främst anonyma för vår egen skull. Piratpartiet här väldigt (väldigt) högt i tak, vilket gör att vi egentligen inte behöver vara oroliga för att råka ill ut om vi ventilerade våra åsikter med våra namn bakom. Nej, problemet är snarare att vi skulle kunna tjäna på det, eller åtminstone se ut som att vi gjorde det. Partipolitiken är ett hårt spel, både innanför och utanför organisationerna, och faktioner bildas lätt när enskilda personer börjar prioritera sina egna maktpositioner och det kan skada partiet. Skäggklustret kan inte väljas till eller tillsättas till förtroendepost – men personerna i det kan. Skulle vi vara öppna med vår kritik skulle det vara ett sätt att profilera oss som personer inom partiet. Det skulle skapa ett egenintresse för oss att vara kritiska mot delar av partiet, att idka internkritik för internkritikens skull. En sådan utveckling skulle dels urvattna själva kritiken – den skulle ju inte längre kunna tas endast som en oskyldig synpunkt – dels riskera att dela partiet genom att befästa olika falanger. Dessutom skulle det kunna göra att våra åsikter togs på för mycket eller för litet allvar endast på grund av vilka vi är. ”Det där måste vara strunt, det är ju de där stollarna som säger det”, alternativt ”Det här måste ju vara vettigt, om det är de här som säger det”.

Låt oss citera oss själva från vårt introducerande inlägg: ”För att bevara integriteten av våra idéer och argument är anonymiteten en grundläggande förutsättning. Vi tjänar ingenting på det här projektet, och har inga ambitioner att göra det heller – inte mer än att piratrörelsen mognar som organisation och kan gynna samhället på ett effektivare sätt.”

Vi är inte säkra på vad för typ av ”dialog” det är som Sikevux vill föra, men vi är alltid öppna för kommunikation. Förutom här på bloggen kan vi även nås via mejl på skaggklustret kanelbulle gmail.com eller via twitter på @skaggklustret. Vi vill dock understryka, om det av någon anledning inte redan var klart, att vi inte är intresserade av att röja våra identiteter. En pirat om någon borde förstå vikten av anonym kommunikation och skydd från åsiktsregistrering. Varken Piratpartiets eller Ung Pirats medlemsregister är offentliga, och vad är de om inte macrokluster på den politiska arenan?

På precis samma sätt är Skäggklustret ett kluster inom piratrörelsen. En grupp människor som valt att gå samman för att sprida sina åsikter i ett (i det här fallet) politiskt sammanhang. Liksom övriga macro- och microkluster inom piratrörelsen är Skäggklustret även en social gemenskap. Vi pratar piratpolitik med varandra, vi pratar opiratsk politik med varandra, vi pratar om våra liv, våra drömmar, våra farhågor, om vilken kommersiealiserad bit megafonkultur som kan vara värt att konsumera, och ibland snackar vi bara skit med varandra. Att då få vårt existensberättigande ifrågasatt finner vi en smula… egendomligt. Osmakligt rent av. Vi existerar för att vi behövs, men också bara för att vi vill och kan. Vi skulle kunna åberopa trepiratsregeln, men även utan ser vi ingen anledning att behöva rådfråga utomstående huruvida vi skall få umgås och blogga anonymt eller inte.

Sammanfattningsvis kan sägas att vi är ett kluster i det svenska piratska etablissemanget, i den mån man nu kan tala om ett sådant, på samma sätt som Piratpartiet, Ung Pirat, Telecomix, Juliagruppen, La Quadratur du Net, Pirate Party International och alla piratpartier och piratska ungdomsförbund i andra länder är en del av det globala politiska etablisemanget (spretigt och ocentraliserat som det är). Vi anser inte att vi behöver fråga om lov för att få finnas. Att häva vår anonymitet skulle skapa en intressekonflikt inom klustret och skapa onödiga rivaliteter inom piratrörelsen. Skäggklustret kan inte väljas eller tillsättas till någon post, och skall inte förvandlas till en arena för oss som personer att stärka sina positioner. Opinionsbildning är, för att låna en metafor från vår käre ungdomsförbundsordförande, som att pissa i motvind: Det är inte den som pissar som är viktig, utan pisset.

Skäggklustret vill inte vara en maktfaktor; vi vill vara en röst.

Framtidsklustrets framtidsmanifest gör Framtidsklustret överflödigt och Skäggklustret nödvändigt

När Framtidsklustret släppte sitt framtidsmanifest så väntade vi oss i klustret ett inspirerande manifest där visionerna kunde återspegla Piratpartiets medlemmars framtidsoptimism och drömmar liknande initiativet 2022 (ett initiativ som vi för övrigt finner föredömligt). Istället förunnas läsaren med en helt unik upplevelse i vad som endast kan beskrivas som piratpartister som ville skriva en text om vad vi upplever som ett ställningstagande mot piratideologin som den ser ut idag. Det är ett något verklighetsfrånvänt dokument, stundom naivt, stundom raljerande. Vissa av punkterna skulle kunna kopplas till informationspolitik i vid bemärkelse, men några underliggande resonemang får läsaren inte ta del av. Andra punkter förefaller helt frånvända piratideologin. Ett par exempel:

Upphävandet av nationsstaten är ett koncept vi inte motsätter oss principiellt, men vi känner oss ändå tvingade att ifrågasätta vilken tidsskala det rör sig om, och en handlingsplan hade varit intressant att läsa. Även om det är ett mål som mycket väl kan finnas inom räckhåll om hundra år, förefaller det högst osannolikt att det i sin helhet skulle kunna realiseras inom våra livstider.

Sedan har vi den obligatoriska vegetarianismen. Tanken verkar vara att det finns någon brist på brukbart land för att odla mat, och att det spar plats att odla grödor istället för boskap. Framtidsklutret belägger dock inte att det skulle finnas någon jordbrist, och även om den fanns så har vi ändå möjlighet att odla kött och grödor på andra sätt.

Syftet med texten framgår tydligt; ”Framtidsmanifestet är inte tänkt att appliceras på något konkret val, utan är våra visioner för framtiden.” (Nej, vi tänker inte omnislasha manifestet). Syftet är visa visionerna, ”rädda piratpartiet och i förlängningen världen.” och toppstyra en utveckling som är utilitaritiskt hållbar?

Framtidsklustret manifesterar i texten en framtidsvision där vi människor är fria på det enda sättet som är betydelsefullt. På framtidsklustrets sätt. Men Framtidsklustret gör en poäng i att poängtera att det är Framtidsklustrets vision och inte Piratpartiets. Det är naturligtvis en sak som gör att texten är lättare att svälja och mer i satt i rätt kontext. Det är viktigt och hedervärt att Framtidsklustret inte låtsas vara representanter för Piratpartiet.

Skäggklustret  har inga problem med visioner. Tvärtom så anser vi att Piratpartiets informationspolitik är ett av de bästa redskapen för att odla, korsbefrukta och realisera visioner. Dock framhåller vi att det inte kan vara långsiktigt konstruktivt att köra fast i fixidéer; istället bör vi hålla våra sinnen öppna för de möjligheter framtiden håller på. Framtidsklustret presenterar en del fina och beundransvärda idéer, och de presenterar lösningar på problem som kan komma att uppstå, men de låser också fast sig i idéen om en determinerad framtid.

Historiedeterminismen skvallrar om marxistisk dialektik, vilket är intressant med tanke på att manifestet även präglas av liberal utilitarism. Debatten pliktetik kontra konsekvensetik tänker vi inte ge oss in på nu, men vi vill påpeka att Marx inte var någon Nostradamus (eller också kanske han var det, med tanke på att den senare inte heller träffade rätt alla gånger). Hans teorier presenterar intressanta perspektiv på den mänskliga tillvaron, men snarare än att se hans materialistiska dialektik som sätt att förutspå framtiden, skulle vi vilja ser vi den hellre som ett redskap för att bättre förstå historien.

Idén om en framtid med fred, välstånd och en teknologisk utveckling utan dess like tilltalar nog de flesta. När vi läser Framtidsklustrets text framställs dock denna idé som en profetia. Framtidsutveckling verkar i texten enkel att genomföra, men komplex i utformning, och den utveckling som beskrivs får Skäggklustret att skaka på sitt kollektiva huvud. För det är ju som det beskrivs så tydligt i texten möjligt endast om vi anpassar oss efter Framtidsklustret. Och det är den sortens rösta bort mitt egna inflytande-politik som vi i Skäggklustret vill bekämpa.

Omnislashing

Skäggklustret har länge bevittnat piraters ovärdiga ovana att klippa sönder motståndares argument i  småbitar som sedan rycks ur sitt sammanhang och bemöts del för del.  Detta ofog är inte bara oartigt, utan även osakligt –  intellektuellt  ohederligt, rent av. Vad det rör sig om är alltså att citera småbitar av  en motståndares argument och sedan såga dem var för sig istället för  att bemöta helheten – ett grepp även känt som omnislashing. Denna ovana har tagit fäst i  i stort sett alla delar av det svenska Piratpartiet och Ung Pirat (spridningen i andra delar av piratrörelsen, så som Piratbyrån, Telecomix och La Quadrature du Net verkar dock variera), från det obstinata vaken-trollet på de mest obskyra delarna av Piratpartiets forum, till framträdande toppar i partiet och förbundet på sina bloggar.

Skäggklustret anser att citatspam är estetiskt otilltalande, men framförallt gör omnislashing att ett inlägg blir väldigt svårt att läsa. Att hela tiden ryckas loss från författarens resonemang för att ta del av ett citat trasar sönder rytmen i inlägget och gör det svårt för läsaren att hänga med. Den röda tråden försvinner och posten ser istället ut som ett lappverk.

Att kapa upp sin meningsmotståndares argument i småbitar istället för att bemöta helheten är dessutom oschysst. Genom att kommentera bitarna var för sig underlåter man att erkänna argumenten som en sammanhängande idé, och det är lätt att halka in på halmdocksargument. Eftersom en post med omnislashing är så pass svår att ta till sig för många läsare, blir det också svårt för andra att själva bemöta den på ett sakligt sätt. Genom att dela upp resonemang i småbitar blir diskussionen svår att hålla samman och riskerar istället att splittras.

Att rycka citat ur sina sammanhang är alltså inget en respekabel debattör bör ägna sig åt. Istället bör argument både bemötas och framföras som helheter. Citationer kan göras för att driva hem poänger eller uppmärksama läsare på en särskild formulering. I allmänhet bör internauten emellertid lita på läsarens goda minne, och själv tänka på att de argument han eller hon för fram lär påminna läsare om de relevanta delar av diskussionen man syftar till. Ett refererat inlägg som inte enkelt går att skrolla till (i forumsammanhang eller dylikt) går att länkas eller i värsta fall citeras i sin helhet. Har författaren flera tänkvärda uttalanden den vill lyfta fram kan detta göras genom att lägga flera blockcitat på rad i början av inlägget, som sedan kan bemötas i en sammanhängande text. För att hoppa mellan ämnen eller citat kan man använda sig av det ädla greppet styckeindelning. För att bemöta argumenten från en viss person, kan författaren bara nämna dem vid namn.

Varför duger inte demokratin?

Varför duger inte demokratin?

Projo verkar tycka att Piratpartiet skall vara toppstyrt. Det tycker vi är en utomordentligt dålig idé. Att inte ha möjlighet att påverka undergräver moralen för funktionärer och kvalitén på partiets idépolitik. Att tala om konkurrens och fri marknad som ursäkter för demokratiförakt är en skymf mot liberalismen, och går stick i stäv mot den piratideologi som hela partiets politik skall grunda sig på.

First things first, en organisation mår inte bättre av att dess medlemmar och funktionärer utestängs från beslutsprocesser. En människa blir inte mer motiverad av att tvingas verkställa beslut den inte tror på, och besluten blir inte bättre av att de får stå oemotsagda. Inte heller kan man förvänta sig att människor skall lovorda representanter och politiska linjer de inte tror på. Piratpartiet har till syfte att åstadkomma vissa politiska förändringar på parlamentarisk väg, men då måste det få in representanter i folkvalda församlingar, vilket knappast lär hända om de enda representanterna man har att välja på är diktatoriska idioter.

Nu lyckades Piratpartiet ändå dra ihop en fin skara hyfsat kompetenta pirater till sin riksdagsgrupp, tack vare interndemokratin. Den marknadsmodell som Projo lovordar var ju faktiskt en central del i framtagandet av partiets riksdagsvalsedlar samt den styrelse som basar över partiledningen. Genom att öppna upp funktionärsposter och dylikt för interna val, konkurrensutsätts de, vilket enligt Projos nyliberala logik (och då det är Projos åsikter som är i skottlinjen här, ser vi inte anledning till att använda någon annan logik) innebär att de personer som hamnar där kommer att ha högre kompetens än de annars skulle haft. Att styra partiet auktoritärt och från toppen är på inget sätt förenligt med (ny)liberala ideal och lär knappast gynna kompetensnivån i organisationen.

Toppstyre undergräver även partifunktionärers legitimitet utåt. Piratpartiet har fått många politiska poäng för relativt opolitiska faktorer, så som sin gräsrotsorganisation, tvåvägskommunikation och kompromisslöst öppen debatt. Genom att centralisera makten blir gräsrötterna svåra att odla, eftersom de kräver en platt organisation för att kunna överleva; i en toppstyrd organisation agerar inte medlemmar på egna initiativ, utan på andras, och då är de inte längre gräsrötter. Genom att göra partiet mer auktoritärt försvagas deltagarkulturen och tvåvägskommunikationen vilket minskar idéutbytet och får självkritiken att stagnera; funktionärerna förlorar viktiga möjligheter på återkoppling till sitt arbete och kvalitén på aktivismen skadeskjuts. Genom att lägga lock på den interna debatten grumlas transparensen rejält och maktstruktuer riskerar att cementeras, vare sig de är bra eller ej, då de inte längre kan granskas öppet; i ett slutet parti kan aktivister inte lära av andras misstag.

Att odla den dogmatiska kultur som blir en konsekvens av ett toppstyrt parti vore att skjuta sig själv i foten. Partiet har ett ansvar gentemot sina principer, inte bara i plenisalen i riksdagen utan också i partiet internt. Inte bara som princip, utan även som praktiskt fungerande metod. Precis som den vetenskapliga metoden, tillåter demokrati prövning av auktoriteter. Auktoriteters ställning legitimiseras om de överlever prövningen; utan någon metod att pröva auktoriteter förlorar dessa sin legitimitet.

Demokratin är ingen lyx. Att på allvar efterfråga mer toppstyre i partiet, tyder på grov brist på insikt i interndemokratins vikt för säkrandet av partiets välmående och fortlevnad. Piratpartiet säger sig vara det parti som mest värnar om de demokratiska värderingarna, rent av det enda parti som tar demokratin på allvar. Hur konsekvent, för att inte nämna liberalt, är det då att bygga en partistruktur grundad i toppstyre, slutna kommunikationsvägar och stigmatisering av internkritik? Hur respektfullt är det mot partiets aktivister och funktionärer att utestänga dem från viktiga beslutsprocesser som både direkt och indirekt påverkar deras arbete? Skäggklustret tycker att demokrati är bra och något som bör genomsyra Piratpartiet mer än idag, och inte mindre.